askinnylove

Helvete jag älskar ju det här livet. 
Kan även hända att jag bara är full igen.
Fick gräs och en flaska vin av en vän för att han vet att jag har sömnproblem och måste sova innan jag ska jobba imorgon. Säga vad man vill men jag kallar det äkta vänskap.

Så jag träffar en vän för första gången på två år och han frågar vad som händer. Vad som hände med allt. Och jag svarar att det finns alldeles för mycket alkohol, droger och vackra män i världen. Det var vad som hände.
Jag kan inte stanna upp i ett sansat liv. Måste ramla ut på ett dansgolv med ett hjärta som bankar alldeles för snabbt. Måste bli upphånglad i ett gathörn och ligga i hissen för att man inte orkar vänta. Måste sitta en vardagskväll och bli stukad på tequila för att följa med till okänd lägenhet och röka gräs och ligga på ett golv och prata om andra världar. 
Måste ta emot ett piller här och en lina där och svälja ner allt med en öl och sedan gå genom hela stan med en ny pojke vid min sida och bara skratta och vara lycklig en kort sekund. Ramla ner i gräset och hångla till solen gått upp och sitta på ett berg klockan sju en söndagsmorgon och dricka kaffe för att nyktra till lite och prata lite framtid men mest dåtid och nutid. Helst nutid. 
Ta en taxi hem först vid tio på förmiddagen och stupa rakt ner i sängen och sedan bara upp och köra igen. Vakna bredvid världens hetaste man och ha honom i mig innan jag ens hunnit slå upp ögonen och bara andas för fort och skrika rakt ut och strunta i att varenda granne och människa nere på gatan hör precis allt. 

Vill inte se varenda plats i världen men vill känna varenda känsla.
Vill inte ha något mer än så. Vill bara känna ruset och slappna av och speeda upp på samma gång. 

Så vi stannar i sängen hela förmiddagen. Ligger bort gårdagens vindrickande. Går upp och fortsätter i duschen. Kommer ut i lägenheten med halvfulla vinglas. Alla möbler lite på sned efter hårt och djuriskt sex i varenda rum. 
Säger till honom att om det inte vore för sexet så hade jag nog hatat honom lite. För han är inte min typ och iblan när han pratar vill jag bara slå honom i ansiktet och ibland gör jag det men då drar han bara ner mig i sängen eller soffan eller golvet och så är det igång igen. Går inte att låta bli. Har aldrig varit så tänd på en man i hela mitt liv. Har gjort honom hundra gånger minst och får ändå inte nog. 
Till skillnad från dem jag tröttnar på efter tio. Pojkvännerna jag slutat ligga med efter några månader för att det har blivit för tråkigt. Det här blir aldrig tråkigt. Det blir bara bätte.
Och nu försvinner han i flera veckor och jag orkar inte ens hitta någon ny för det kan aldrig bli lika bra med någon annan.

Vill vara så kåt att jag glömmer bort att andas, vill ha det så hårt och så länge att jag är helt slut efteråt och vill samtidigt ha den där närheten och hungriga kyssar över hela kroppen och lämna småsmå bitmärken och rivsår och ha handavtryck över hela låren och blåmärken efter hans fingrar runt mina armar. 

Jag har inte fått nog helt enkelt.

Så jag tänker lite till och inser att det är för att män är så lätta att skriva om. Inte för att de betyder mest i världen. Inte ens i min värld. Men alla har varit där. Det är så lätta känslor att sätta ord på. 
Så mycket enklare än ångesten över att inget annat i livet går som man vill. 
Ångesten över att man inte klarar sig en enda dag utan någon form av drog i kroppen. 
Ångesten över att ekonomin skulle behöva ett rejält uppsving för att klara ovanstående. 
Ångesten över att man sviker alla i sin närhet genom att inte leva som en duktig människa med koll på livet och som hör av sig regelbundet och orkar med. 
Ångesten över allt det där som hände för så länge sedan och som oftast är borta eller ligger i väldigt suddiga minnen, täckta i alldeles för mycket alkohol och droger. 
Ångesten när de där minnena helt plötsligt blir glasklara och överdoser, hårda knytnävar, fel händer, sönderskurna kroppsdelar och ett otroligt självhat bara dyker upp när man som minst vill komma ihåg det. När man ansträngt sig så länge för att inte minnas. Tror jag glömt hur man slutar komma ihåg. 
Ångesten över ångesten. Över att man aldrig kan må bra. På riktigt.

Den ångesten som inte går att sätta fina ord på utan som alltid bara kommer vara ful och jobbig och aldrig försvinna. Som har ätit upp mig inifrån i tio år och hur mycket jag än säger till alla att den är borta, hur mycket jag än förnekar det för mig själv, så är den alltid kvar. 
Och kanske är det därför jag fortsätter med alla dåliga beslut och fortsätter med allt som inte är bra. För den dagen jag inte längre har extrem ångest så vet jag inte hur man lever längre.
Ångest är det enda jag kan.

Men framförallt vill jag sluta skriva om män för ärligt talat. 
Egentligen behöver jag nog bara en jävla hobby som inte går ut på att dricka så många öl som möjligt på kort tid. 
Kanske hade jag behövt ta tillbaka honom och leva det där tråkiga låtsasvuxenlivet men jag tror jag är en sån som kommer tro att jag är ung för alltid. Ung och förstörd.

Så jag ramlar över en blogg och läser inlägg som är sådär äckligt kärleksfulla. Allt är så bra så länge man får vara tillsammans och vackra beskrivningar om småsaker som gör livet värt att leva så länge han går bredvid. Hur det inte finns någon annan, bara han. 
Äcklas av det och önskar att jag kunde känna likadant. 

Jag har varit kär. Äckligt kär. Dödligt kär. Men jag fungerar inte likadant. Älskar och vill veta allt om honom men vill bara ge små små bitar av mig själv. Vill inte att någon annan ska komma in i min hjärna eller sitta och krama om för en taskig uppväxt. Vill vara den som kramar och kommer med råd men vill inte säga ett ord om mig själv. 
Vill älska och känna att det bara är han han han, men jag älskar och sen ligger jag med någon annan när han inte är där. 
När han inte kan ha sex utan känslor kan inte jag ha sex med känslor. När han viskar att jag är den enda han någonsin vill ligga med har jag redan börjat tänka på någon från förra helgen. Blundar och låtsas. 
När han vägrar släppa taget i en kram och säger att han vill vara med mig för evigt vill jag gå ut och bli full. Ensam och full. 

Och när han kommer hem och har ångest och gråter och säger att han råkade kyssa en annan brud så rycker jag på axlarna och tänker att han skulle bara veta. Men han får inte veta för jag kan inte skada någon så mycket. Ändå gör jag det hela tiden bara att han inte vet. 
Sex har inte med kärlek att göra. Ingenting har med kärlek att göra. Det är bara en önskan att slippa vara ensam. Det är skönt att ha någon. Men det är ännu skönare att ligga med någon som du kan kasta iväg när du är klar. 
För det kanske är kul de första månaderna när ni kan börja bråka över disken bara för att kunna ha jävligt argt sex efteråt. Men hur kul är det när ni bråkar över disken bara för att allt har blivit så vardag i livet? Vem vill ha vardag i livet? 

Och om jag måste ha vardag i mitt liv har jag den hellre ensam än tillsammans med någon. 
Och jag kanske tappade ämnet lite men jag vill bara komma fram till att jag önskar att det fanns någon som kunde vända mig totalt och bara få mig att falla helt. Öppna upp hela mig och aldrig vilja ha någon annan igen. Aldrig mer vara ute och vilja dra hem varenda man utom den jag faktiskt tillhör. Aldrig mer såra någon så hårt bara för att jag har andra värderingar. 
Vill känna svartsjuka och inte bara rycka på axlarna när någon annan brud klänger på honom. Vad spelar det för roll. 

Vill vara den som skriver puttenuttiga texter om hans händer som gör att det går stötar genom hela min kropp och hur man bara vill ligga i sängen tätt intill och bara vara en hel dag. Hur ingenting spelar någon roll om han inte är där. Hur hjärtat tillslut är helt trasigt när han försvinner. 
Vill känna allt det där. 
Vill inte bara rycka på axlarna och gå ut och hitta en ny. 

Så någon gång sa jag att så länge jag sköter jobbet och tar hand om min lägenhet så kan jag leva precis hur jag vill. Senaste veckorna har det varit total kaos hemma, kläder och tomma ölburkar överallt, gammal aska på borden och kylen innehåller aldrig mat men alltid öl.

Så jag satt med en vän på krogen som så många andra kvällar. Bad honom följa med mig hem för att jag förmodligen skulle hoppa från en bro på vägen annars. Och det vill jag egentligen inte riktigt men vissa impulser är svåra att motstå. 
Och han följde med och han klappade och kramade och kanske drog fram lite gräs för att muntra upp kvällen lite. 
Ringde mig dagen efter och skrattade. Skrattade åt vilken snefylla jag fick dagen efter och sa att jag är sjuk som ens får en sådan tanke. Att starksprit kanske inte är min grej om jag blir så knäpp. 
Och jag kan inte med att säga att den där känslan finns varenda sekund men inte lika stark. Vill absolut inte men samtidigt förstår jag inte varför jag skulle låta bli. Vill inte leva men vill inte lämna. Och vissa kvällar lutar det för mycket åt ena hållet och då måste jag hålla hårt i någon för att inte ramla dit. Kan inte svika alla andra på det sättet. 

Är bara så rädd för den kvällen då jag går hem ensam och det inte finns någon att hålla i länge. Vad händer då?

Så det ringer på dörren och klockan är fyra på morgonen och jag har fått i mig tre glas vin. Han har en påse med gräs och går bara rakt in för det är så självklart. Och jag skäms lite och plockar undan lite från borden och drar på mig något mer än den smutsiga tröja jag går runt i. 
Han bara sträcker fram den och det är så självklart. Precis som när han lärde mig att röka den där första gången på den tiden då jag egentligen kanske precis borde ha smakat på en folköl för första gången. Har alltid stressat mig igenom allt. Måste hinna göra allting man inte får göra. 

Går igenom de senaste bravaderna och kan inte minnas hur vår senaste kväll ihop slutade även om det bara var fyra dagar sedan. Man vet att man träffades och man vet var man vaknade men allt annat är svart. Minns sprit. Alltid sprit nu för tiden. Öl går för långsamt. 
Stressa igenom allt. 

Sitter på balkonggolvet i soluppgång och dricker ett glas vin till och skriver ner alla viktiga konversationer som ska lösa alla världsproblem. Just då. Det finns inga dumma tankar. 
Tänker att det är en stor klyscha och att vi bara är fast i det där då man romantiserar det dekadenta och tänker att det här är livet när det egentligen inte är något liv alls. 

Men jag förstår om ingen kommer ihåg mig när jag är död för jag minns inte ens mitt eget liv.

Det jobbigaste med att leva ensam är att ingen frågar hur man mår längre. Ingen märker hur man mår. När man kommer hem och lägger sig i sängen och bara stirrar i väggen i två timmar så är det ingen som märker. För det finns ingen här. 
Så man ligger där och stirrar och sedan slår man sig själv i ansiktet några gånger, sveper två glas vin och går ut och skrattar och är sådär glad och störd och flirtig. Sådär som de vill ha mig. Lite för galen, lite för impulsiv. Söt och glad och bitsk. Den där bruden man gärna följer med hem en kväll och kanske fem kvällar. 
Litegrann på skoj ett tag. 

Frågar honom varför. Inte för att jag vill ha honom men det stör mig. Att han inte vill ha mig som flickvän. Men han vill ha en normal tjej. En sån som vill ha barn och inte vill gå ut fyra dagar i veckan. Någon som har ett lugn och faktiskt bara kan vara. Ingen som stressar sig ur varenda situation för att se vad som händer sen. 

Så jag är den han har medan han letar vidare efter den rätta. Den lugna som vill ha familj och ett bra jobb och sitta på stela släktmiddagar och le fint och intressera sig för hans mammas fula dyra porslinssamling. 
Såntdär som jag aldrig kommer kunna göra. Den där jag aldrig kommer kunna vara. 

Så vi pratar och säger att han inte kan ha mig som flickvän. Och vi pratar och jag säger att jag inte vill ha honom som pojkvän. Och han är i andra sidan luren hundratals mil bort och jag vet att vi har samtalet för att han ska vara fri att göra vad han vill ikväll. 
Han är alltid fri att göra vad han vill. Jag kan bara rycka på axlarna. Jag är bara fri när han inte vet. Drar hem dem när jag vill men kan aldrig berätta för han blir sårad. Han går på seriösa dejter med andra men blir sårad när jag drar hem och drar över någon jag inte kan komma ihåg namnet på dagen efter. 

Så han kommer hem igen och säger att kanske borde jag vara hans flickvän. För han vill ha kontroll. Och han kommer hem igen och jag säger att han kan väl få vara min pojkvän men jag kan inte vara en flickvän. Och det blir svårt. För jag tror vi är likadana. Att det går bra att ha någon men jag kan verkligen inte vara någon annans. 
Får panik och gör allt man inte får. 

Hela mitt liv har varit panik och sådant jag inte får. 
En vän sa en kväll att vad jag än gör så fanns det en enda kille jag verkligen inte fick dra hem. Han var onekligen rätt sliskig så jag förstår varför. Lite väl mullig för min smak. Jobbig. Ville tejpa igen hans mun. Självklart sitter vi i en taxi tillsammans några timmar senare. 
Måste göra allt jag inte får. Måste bryta mot alla regler och löften. Testa hur långt jag kan gå. Hur mycket tur man kan ha och hur mycket man kan komma undan med.

Dricker fyra öl för mig själv för jag har ingen aning om hur man är ensam utan att dricka. Och jag vet inte hur man är med någon annan utan att dricka. Blir obekväm med alla andra. Den enda jag kunde umgås med på ett bra sätt utan alkohol kastade jag ut ur mitt liv. Stampade sönder och förstörde. 
Förstör alla jag träffar förr eller senare. Drar ner vänner i skiten och kastar ut killar så fort de blottat sina känslor. Varför får alla känslor för mig? Jag får inte känslor för någon. Tänder på dem en stund och blir sedan äcklad. Stampar och slänger. 
Kan inte låta bli. 

Ligger i sängen och dricker rödvin och funderar på om han är lika långt ner som jag har hamnat. Kanske var det bra för honom att jag slängde iväg honom. Jag förstörde honom men nu har han en chans att ta sig upp igen. Medan jag bara rasar. För det är det enda jag kan, rasa rakt ner. Mår inte bra av att vara lycklig. Klamrar fast vid misären och krossar allt som är bra i mitt liv. 
Går ut sex dagar i veckan och sitter hemma och dricker ensam den sjunde. Håller mig borta från alla droger förutom att kanske röka någon gång ibland. Vill inte tappa kontrollen, vill bara glömma.