askinnylove

Så vi pratar och säger att han inte kan ha mig som flickvän. Och vi pratar och jag säger att jag inte vill ha honom som pojkvän. Och han är i andra sidan luren hundratals mil bort och jag vet att vi har samtalet för att han ska vara fri att göra vad han vill ikväll. 
Han är alltid fri att göra vad han vill. Jag kan bara rycka på axlarna. Jag är bara fri när han inte vet. Drar hem dem när jag vill men kan aldrig berätta för han blir sårad. Han går på seriösa dejter med andra men blir sårad när jag drar hem och drar över någon jag inte kan komma ihåg namnet på dagen efter. 

Så han kommer hem igen och säger att kanske borde jag vara hans flickvän. För han vill ha kontroll. Och han kommer hem igen och jag säger att han kan väl få vara min pojkvän men jag kan inte vara en flickvän. Och det blir svårt. För jag tror vi är likadana. Att det går bra att ha någon men jag kan verkligen inte vara någon annans. 
Får panik och gör allt man inte får. 

Hela mitt liv har varit panik och sådant jag inte får. 
En vän sa en kväll att vad jag än gör så fanns det en enda kille jag verkligen inte fick dra hem. Han var onekligen rätt sliskig så jag förstår varför. Lite väl mullig för min smak. Jobbig. Ville tejpa igen hans mun. Självklart sitter vi i en taxi tillsammans några timmar senare. 
Måste göra allt jag inte får. Måste bryta mot alla regler och löften. Testa hur långt jag kan gå. Hur mycket tur man kan ha och hur mycket man kan komma undan med.

Dricker fyra öl för mig själv för jag har ingen aning om hur man är ensam utan att dricka. Och jag vet inte hur man är med någon annan utan att dricka. Blir obekväm med alla andra. Den enda jag kunde umgås med på ett bra sätt utan alkohol kastade jag ut ur mitt liv. Stampade sönder och förstörde. 
Förstör alla jag träffar förr eller senare. Drar ner vänner i skiten och kastar ut killar så fort de blottat sina känslor. Varför får alla känslor för mig? Jag får inte känslor för någon. Tänder på dem en stund och blir sedan äcklad. Stampar och slänger. 
Kan inte låta bli. 

Ligger i sängen och dricker rödvin och funderar på om han är lika långt ner som jag har hamnat. Kanske var det bra för honom att jag slängde iväg honom. Jag förstörde honom men nu har han en chans att ta sig upp igen. Medan jag bara rasar. För det är det enda jag kan, rasa rakt ner. Mår inte bra av att vara lycklig. Klamrar fast vid misären och krossar allt som är bra i mitt liv. 
Går ut sex dagar i veckan och sitter hemma och dricker ensam den sjunde. Håller mig borta från alla droger förutom att kanske röka någon gång ibland. Vill inte tappa kontrollen, vill bara glömma.