askinnylove

Så jag tänker lite till och inser att det är för att män är så lätta att skriva om. Inte för att de betyder mest i världen. Inte ens i min värld. Men alla har varit där. Det är så lätta känslor att sätta ord på. 
Så mycket enklare än ångesten över att inget annat i livet går som man vill. 
Ångesten över att man inte klarar sig en enda dag utan någon form av drog i kroppen. 
Ångesten över att ekonomin skulle behöva ett rejält uppsving för att klara ovanstående. 
Ångesten över att man sviker alla i sin närhet genom att inte leva som en duktig människa med koll på livet och som hör av sig regelbundet och orkar med. 
Ångesten över allt det där som hände för så länge sedan och som oftast är borta eller ligger i väldigt suddiga minnen, täckta i alldeles för mycket alkohol och droger. 
Ångesten när de där minnena helt plötsligt blir glasklara och överdoser, hårda knytnävar, fel händer, sönderskurna kroppsdelar och ett otroligt självhat bara dyker upp när man som minst vill komma ihåg det. När man ansträngt sig så länge för att inte minnas. Tror jag glömt hur man slutar komma ihåg. 
Ångesten över ångesten. Över att man aldrig kan må bra. På riktigt.

Den ångesten som inte går att sätta fina ord på utan som alltid bara kommer vara ful och jobbig och aldrig försvinna. Som har ätit upp mig inifrån i tio år och hur mycket jag än säger till alla att den är borta, hur mycket jag än förnekar det för mig själv, så är den alltid kvar. 
Och kanske är det därför jag fortsätter med alla dåliga beslut och fortsätter med allt som inte är bra. För den dagen jag inte längre har extrem ångest så vet jag inte hur man lever längre.
Ångest är det enda jag kan.