.
Fan jag vet helt enkelt inte.
Ena dagen dansar jag med hela kroppen fylld av ecstasy och jag hånglar i flera timmar med han som för många år sedan betydde allt och nu betyder han ingenting men jag vill bara ha något och sedan dansa vidare. Bevisa något för mig själv.
Andra dagen ligger jag hemma och gråter och stirrar in i väggen och blir full på rödvin klockan tre på natten och full på rom klockan elva på förmiddagen.
Tredje dagen försvinner jag in i hans famn innan han försvinner från mig och jag märker hur jag försöker hålla kvar hårdare och hårdare när jag vet att han måste härifrån snart. Trots det så fuckar jag bara upp allt för jag lovar och lovar allt och sedan gör jag precis tvärtom för även när jag bryr mig om mig själv som minst så sätter jag min tillfälliga lycka i första hand. Hela tiden. Över alla andra. Sedan mår jag dåligt över att jag sårar andra men gör bara om det igen och igen.
Och sedan är jag tillbaka och står på ett dansgolv och älskar hela världen och framför allt små blå och rosa piller som får mig att glömma honom helt i några timmar.
Glömma bort att jag träffat någon som jag tror att jag skulle vara redo att ge upp allt för ifall det bara gick. Aldrig mer så mycket som kyssa en annan människa om jag bara kunde få kyssa honom varenda dag istället.
Men det går inte för livet ser inte ut så och framför allt inte mitt.
Mitt liv kan inte vara enkelt och det kan inte vara lyckligt om det inte kommer in småsmå piller som håller ihop allt.
Ena dagen dansar jag med hela kroppen fylld av ecstasy och jag hånglar i flera timmar med han som för många år sedan betydde allt och nu betyder han ingenting men jag vill bara ha något och sedan dansa vidare. Bevisa något för mig själv.
Andra dagen ligger jag hemma och gråter och stirrar in i väggen och blir full på rödvin klockan tre på natten och full på rom klockan elva på förmiddagen.
Tredje dagen försvinner jag in i hans famn innan han försvinner från mig och jag märker hur jag försöker hålla kvar hårdare och hårdare när jag vet att han måste härifrån snart. Trots det så fuckar jag bara upp allt för jag lovar och lovar allt och sedan gör jag precis tvärtom för även när jag bryr mig om mig själv som minst så sätter jag min tillfälliga lycka i första hand. Hela tiden. Över alla andra. Sedan mår jag dåligt över att jag sårar andra men gör bara om det igen och igen.
Och sedan är jag tillbaka och står på ett dansgolv och älskar hela världen och framför allt små blå och rosa piller som får mig att glömma honom helt i några timmar.
Glömma bort att jag träffat någon som jag tror att jag skulle vara redo att ge upp allt för ifall det bara gick. Aldrig mer så mycket som kyssa en annan människa om jag bara kunde få kyssa honom varenda dag istället.
Men det går inte för livet ser inte ut så och framför allt inte mitt.
Mitt liv kan inte vara enkelt och det kan inte vara lyckligt om det inte kommer in småsmå piller som håller ihop allt.
