.
Det är söndag det är bakfylla och det är separationsångest. Trodde att jag var för gammal för det. Insåg precis att de två jag hänger mest med nu lämnar mig om två veckor. Båda två. Borta hela sommaren och den ena blir borta för alltid sen.
Det är bara jag som blir kvar. Och jag säger att jag aldrig blir kär men jag fastnar väldigt lätt. En stund. några månader. Tydligen för två stycken på samma gång. Kanske just för att jag vet att de kommer lämna mig och att jag inte behöver ta ett jobbigt avslut senare på mina villkor. Slipper såra någon igen.
Mer än vad jag redan gjort.
För den ena säger att han är kär i mig och att han är ledsen att han måste åka och jag är bara knäpptyst. Får inte ur mig ett ord. Vänder mig tillslut om och ligger med honom för att visa att jag också är ledsen. Och han frågar om jag blir obekväm av hans ord och jag har inget svar på det heller. Tystnaden säger väl det mesta i en sådan situation.
Tänker inte visa att jag bryr mig.
Den andra är bara elak för att han vet att det är det bästa han kan göra. Vara elak så jag blir arg och inte vill ha med honom att göra. För att han hatar avslut. För att han vet att jag är kapabel till att bara bryta allt. Kommer alltid att vara det. Kommer låtsas som ingenting men egentligen är jag kvar och väntar hela tiden. Han behöver bara be mig. Han har mig inte helt. Ingen ensamrätt. Men han får mig när han vill.
Och egentligen vet jag att jag sticker från allt det här om fem månader. Vägrar vara kvar längre än så. Klarar inte av fler män och jag klarar inte av en till vinter. Lämnar hem och stad och land för något helt annat och bara glömmer att jag någonsin hade något här. Önskar att jag aldrig behövde komma tillbaka igen.
Det är bara jag som blir kvar. Och jag säger att jag aldrig blir kär men jag fastnar väldigt lätt. En stund. några månader. Tydligen för två stycken på samma gång. Kanske just för att jag vet att de kommer lämna mig och att jag inte behöver ta ett jobbigt avslut senare på mina villkor. Slipper såra någon igen.
Mer än vad jag redan gjort.
För den ena säger att han är kär i mig och att han är ledsen att han måste åka och jag är bara knäpptyst. Får inte ur mig ett ord. Vänder mig tillslut om och ligger med honom för att visa att jag också är ledsen. Och han frågar om jag blir obekväm av hans ord och jag har inget svar på det heller. Tystnaden säger väl det mesta i en sådan situation.
Tänker inte visa att jag bryr mig.
Den andra är bara elak för att han vet att det är det bästa han kan göra. Vara elak så jag blir arg och inte vill ha med honom att göra. För att han hatar avslut. För att han vet att jag är kapabel till att bara bryta allt. Kommer alltid att vara det. Kommer låtsas som ingenting men egentligen är jag kvar och väntar hela tiden. Han behöver bara be mig. Han har mig inte helt. Ingen ensamrätt. Men han får mig när han vill.
Och egentligen vet jag att jag sticker från allt det här om fem månader. Vägrar vara kvar längre än så. Klarar inte av fler män och jag klarar inte av en till vinter. Lämnar hem och stad och land för något helt annat och bara glömmer att jag någonsin hade något här. Önskar att jag aldrig behövde komma tillbaka igen.
Kommentarer
Trackback
